Toalettincidenterna i södra Kalifornien.
Året var 2000. När vi åkte tog vi vägen om Helsingborg-Helsingör, som vi alltid gjorde när vi åkte till Köpenhamn från Hässleholm där vi bodde på den här tiden. När vi kom hem åkte vi över den nyligen invigda Öresundsbron.
Lena, jag och Christopher åkte via Paris till Los Angeles där vi hyrde en bil för en roadtrip i sunny California. Just för att det var sunny hyrde vi en cabbe, cabriolet. Att bila runt i USA är väldigt enkelt. USA är gjort för bilar, gott om bensinstationer och gott om motell där man kan bo bra och billigt. Man betalar för ett rum, och alla rum har två dubbelsängar, och på den tiden kostade ett motellrum kanske 50-60 USD och dollarkursen var betydligt bättre än idag - kanske 6-7 kronor för en dollar. Bensinen ska vi inte snacka om. Jänkarna gnäller när priset per gallon går upp ett par cent och man tystar dem med att berätta vad vi betalar.
Motellfrukosten är kass. Så kass att McDonalds frukost framstår som ett lysande alternativ. Därför hamnade vi några morgnar under den här resan på McDonalds och gjorde så även den här morgonen i San Diego.
När jag avslutat min frukost behövde jag gå på toa och begav mig bort till herrarnas. Det fanns en urinoar och två toabås. Det första båset var ur funktion så följaktligen tog jag det andra, stängde dörren och påbörjade vad som skulle göras därinne när jag hörde någon komma in på herrarnas. Ganska omgående både hörde och kände jag frustrationen därute. Han frustade och stånkade, uppenbarligen i akut behov av den toa jag just då använde. Själv var jag liksom bara halvvägs så det var inte så att jag satt och drog ut på det bara för att jäklas med honom.
Pust, stånk, stön och ljudet av stressade steg hördes utanför min dörr, och så plötsligt: “How long does it have to take?!”
Jag förhöll mig tyst då jag som svensk ogillar att inleda konversationer med främlingar, framförallt med en stängd dörr emellan och då inte ens kan se den man förväntas konversera med. Lägg därtill att jag samtidigt försökte fokusera på mitt ursprungliga uppdrag därinne. Dessutom, kanske det var en retorisk fråga som han ställde rakt ut i det blå utan att förvänta sig något svar? Då skulle han kanske bli förbannad om jag svarade “Femton minuter” eller något liknande. Det skulle kunna uppfattas som provocerande. Så jag svarade inte.
Då upprepade den här desperadon frågan, nu med mer kraft, mer frustration, mer irritation - mer av allt det där: “How long does it have to take?!!!”
Medan jag funderade på om jag skulle svara eller ej hann han upprepa den där frågan ett par gånger till och sista gången uttalade han hela frågan, som för att förtydliga vad som avsågs med ‘it: “How long does it have to take for a man to take a shit?” Bra, tänkte jag, nu är jag helt säker på vad som avses. Samtidigt började jag närma mig slutet på min mission därinne svarade jag till sist: “Are you talking to me?”, liksom för att indikera att jag inte tydligt uppfattat att kommunikationen var riktad till mig. Jag menar, det skulle ju rent teoretiskt också kunna vara så att det var två personer där ute som slagit vad om hur långt tid ‘it’ tar, och att de nu stod och diskuterade det. Rent teoretiskt alltså. Jag visste ju att det naturligtvis var jag som var måltavlan för desperadons kommunkation.
He freaked out, som man säger over there. Det brast lite för honom, som vi lite försiktigt säger i Sverige. “ARE YOU TALKING TO ME???!!!!”, vrålade han och fortsatte “WHO THE HELL DO YOU THINK I’M TALKING TO???!!! IT’S JUST YOU AND ME HERE!!!”
Då tyckte jag att det hela var riktigt komiskt. Scenen hade kunnat passa i en komedi. Mitt uppdrag inne i båset var färdigt så jag öppnade dörren och därute stod en storväxt man med flera lager kläder på sig. Det vildvuxna håret och skägget dolde hans ansikte. Endast hans frustande och stånkande avslöjade hans sinnesstämning. Jag log vänligt mot honom, och visade honom välkommen in i det bås som han förmodligen sedan lång tid tillbaka ansåg som sitt, där han varje morgon uträttade sina behov.
Nästa toa-incident på resan utspelade sig i Berkley vid San Fransisco-bukten. Denna morgon hade vi ätit frukost på Barnes and Nobles enorma bokhandel som även innehöll ett trevligt kafé där man kunde sitta och läsa böckerna de sålde. Snacka om service för bokälskare! Efter frukosten ville Christopher att vi skulle vandra över till en tv/dator-spelaffär i kvarteret intill. Väl där insåg jag att jag borde tagit vägen om en toalett innan vi lämnade bokhandeln.